Press Reviews
© Heikki Tuuli 2011, all rights reserved
Samma andäktighet går igen i Sibelius Luonnotar som ändå på många sätt är mera utmanande, dels för att stycken är längre (som ett
tonpoems med sångsolist), för att tonartskänslan blir successivt vagare och för att texten ur Kalevala får en nästan modernistisk
behandling och tidvis blir oigenkännlig.
Jenni Lättilä, som på kort varsel fick ersätta --, fyllde hela salen med sin väldiga röst och var troligtvis lika glänsande som Aino Ackte vid uruppförandet i Gloucester i England 1913. De djupaste tonerna tände inte riktigt och pianissimot är hart när omöjligt att producera i bo konserthus, men intensiteten var desto mera kännbar.
---
The same prayerful feeling [w.r.t Sibelius' Scene with Cranes and Siegfried's Rhine-journey] is also found in Sibelius' Luonnotar which in many ways is still more challenging, partly because the piece is longer (since it is a tonepoem with a soprano solo), and partly because the modality grows progressively more vague as the text of the Kalevala is given an almost modernist treatment, becoming at times unrecognizable.
Jenni Lättilä, who replaced -- on a very short notice, filled the whole hall with her enormous voice, and was surely as radiant as Aino Ackte in the world-premiere [of Luonnotar by Sibelius] in Gloucester, England 1913. The attack on some of the very lowest notes was a bit off, and a pianissimo is almost impossible to produce in Turku Concert Hall, but the intensity was all the more tactile.
Hufvudstadsbladet 9.1.2012
Suuret äänet ja mahtava orkesteri loistivat Nibelungin sormuksessa [...] Nibelungin sormuksen yllättäjä ja nousija on nuori Jenni Lättilä, jonka vaalea olemus ja pyöreän äänen kantava ja kaunis säteily tekevät hänestä enemmän kuin lupaavan Wagner-sopraanon.
---
Great voices and a magnificient orchestra shone in the Ring of the Nibelung [...] A surprise and a rising name in the Ring of the Nibelung is young Jenni Lättilä, whose blonde habitus and the beautiful and well-carrying radiance of her rounded voice take her beyond being just a promising Wagner-soprano.
Helsingin Sanomat 13.9.2011
Väkevässä Jumalten tuhossa lauloi suomalainen ykköskaarti: Hagenina Matti Salminen, Guntherina Tommi Hakala ja Gutrunena Jenni Lättilä. Spektaakkeli sai arvoisensa päätöksen. Kansallisoopperan profiilin kannalta ei ole ollenkaan merkityksetön asia, että se pystyy esittämään Ringin näin korkealla taiteellisella tasolla.
Tyytyväisen ja onnellisen näköinen oli myös Leif Segerstam. Voittoisa suururakka on takanapäin ja uusia wagneriaaneja on jälleen syntynyt. Sormuksen taika kestää.
---
© Heikki Tuuli 2011, all rights reserved
In the strong Götterdämmerung sang the first rank of Finnish singers: Matti Salminen as Hagen, Tommi Hakala as Gunther and
Jenni Lättilä as Gutrune. The spectacle got the conclusion it deserves. Considering the profile of the Finnish National
Opera it is not an insignificant thing it can present the Ring with such a high artistic level.
Happy and satisfied seemed also Leif Segerstram. A triumph in the arduous undertaking has been achieved and new wagnerians have been inaugurated. The magic of the Ring lasts.
Savon Sanomat 13.9.2011
Wagners Ring fick en så magnifik avslutning som man bara kan önska sig. Nationaloperans orkester var i bästa form under Leif Segerstam och solistgardet enastående. Efter fem timmars sittande orkade publiken ställa till med härliga ovationer. [...] Operan har samlat tretton sångare som är i det närmaste idealiska för sina roller, inklusive de tre nornorna och de tre Rhendöttrarna. Som ondskans primus motor hade vi världens bästa Hagen, Matti Salminen [...] Syskonparet Gunther och Gutrune är naiva i handling och tanke. Gunther sjöngs väl av Tommi Hakala. Jenni Lättilä var i synnerhet i mellanläget imponerande både som tredje nornan och som Gutrune.
---
© Heikki Tuuli 2011, all rights reserved
Wagner's Ring got an ending as magnificient as one can hope. The orchestra of the Finnish National Opera was at its best under Leif Segerstam,
and the troop of soloist was outstanding. After five hours of sitting the audience still gave a splendid ovation. --- The National
Opera has assembled thirteen singers next to ideal for their roles. As the primus motor of evil we had the best Hagen in the
world, Matti Salminen --- The siblings Gunther and Gutrune were naive both in thoughts and deeds. Tommi Hakala sang Gunther well. Jenni
Lättilä was vocally impressive, especially in her middle range, both as the Third Norn and Gutrune.
Hufvudstadsbladet 6.9.2011
Jenni Lättiläs konsert i Sibelius-Akademin var inte bara en fullödig konstnärlig helhetsupplevelse, den var
något av en katharsis för alla wagnerianer och likasinnade. [...] De s.k. Wesendonckliederna är ett slags förstudium
till Tristan och Isolde och Lättilä gjorde dem med en sådan klanglig värme och emotionell glöd att man knappt kan
vänta på att hon skall kreera lsolde på nationalscenen. [...] Ur sjukligt självkritiske Duparcs sparsmakade produktion
hörde vi nu fem "mélodies" och Lättilä visade med all önskvärd tydlighet att hon med samma naturliga
självklarhet behärskar såväl rungande fortissimon som andlösa pianissimon. [...] Lättiläs röst
är ännu stadd i utveckling och alltid bar den inte helt och hållet fraserna till slut. Att det handlar om en, såväl
till rena och skära resurser som klanglig kapacitet, unik stämma är dock helt klart och även om Lättilä
gjorde lied med en beundransvärd chosefrihet råder det inget som helst tvivel om att hon är född till att stå på de
stora operascenerna.
---
Jenni Lättilä's concert in the Sibelius-Academy was not only a complete artistic total-experience, it was something of a catharsis for all Wagnerians and like-minded persons. [...] The so-called Wesendonck-lieder is a kind of pilot study for Tristan and Isolde, and Lättilä sung it with such a timbral warmth and emotional fervor that one can hardly wait for her to re-create Isolde on the national stage. [...] From the morbidly self-critical Duparc's fastidious production we heard five "mélodies", in which Lättilä showed in terms not uncertain that she masters both resounding fortissimos and breathless pianissimos with the same natural easiness. [...] Lättilä's voice is still evolving and did not in all places carry phrases uniformly to the very end. That we are talking about a voice unique in both its clean and penetrating capacity as well as in the timbral qualities should be clear, and even if Lättilä did sing lied in an admirably unaffected way, there is absolutely no doubt that she was born to stand on the large opera stages.
Hufvudstadsbladet 27.5.2011
© Heikki Tuuli 2011, all rights reserved
[...] sairastui ennen konserttia kurkunpäätulehdukseen eikä täten kyennyt laulamaan. Kansainvälisissäkin
laulukilpailuissa kannuksia saanut sopraano Jenni Lättilä uskalsi hypätä kehään. Vaatii aikamoista
ammattitaitoa ja heittäytymiskykyä lähteä kaupunginorkesterin solistiksi parin päivän varoitusajalla.
Jenni Lättilä selviytyi urakastaan hyvin. Varmaankin lyhyt valmistautumisaika teki sen, että Lättilä lauloi
nuottien varassa - se annettakoon tässä tapauksessa anteeksi. Joka tapauksessa Lättilä lauloi tasaisen varmasti,
puhtaasti, linjakkaasti. Vaikuttavin wagneriaanisen suuriäänisen Lättilän tulkinnoista oli Pergolesin Stabat Mater.
Todella kauniita sävelkulkuja, vaikeaa laulettavaa - Lättilä lauloi kautta linjan intensiivisesti ja paikoitellen
suorastaan uljaasti.
---
[...] contracted laryngitis just before the concert and was thus unable to sing. Soprano Jenni Lättilä, who has earned her spurs even in international vocal competitions, had the courage to jump in. It takes quite a lot of professionalism and ability to throw oneself onto the music to be able to sing as soloist with a symphony orchestra with only a couple of days of warning. Jenni Lättilä managed the work well. Presumably the short time she had to prepare forced her to rely on sheet music - that should be forgiven in this case. In any case Lättilä did sing with confidence, purely, with securely flowing line. Most impressive of the interpretations by this large, wagnerian voice was from the Stabat Mater by Pergolesi: truly beautiful melodies, difficult to sing - Lättilä sung throughout the concert with intensity, at times downright heroically.
Ilkka 16.4.2011